Jag har alltid haft en bild i huvudet av ett eget ställe på landet. Ett litet andningshål. En plats där jag kan starta morgonen med tekoppen i handen, barfota i daggvått gräs, med fågelkvitter i bakgrunden och stilla träd som rör sig i vinden. Ett ställe där livet får gå långsamt, där jag kan lägga undan måsten och bara vara.

Vi visste att vi ville hitta ett komplement till lägenheten i stan. Något som kändes som vårt, men som inte krävde att vi kastade oss in i ett nytt livsprojekt. Vi ville kunna pilla, renovera och förbättra i vår egen takt men inte känna stressen som kommer när man måste bo mitt i allt.

Så jakten började. Vi kollade västkusten. Vi kollade östkusten. Det skulle vara havsnära, lagom avskilt men ändå inte mitt ute i ingenstans. Listan på “måsten” växte och ärligt talat, gjorde det nog ganska svårt för oss själva att faktiskt hitta något.

Och så mitt i allt letande dök den här stugan upp. Den hade egentligen funnits där hela tiden. Den har gått i Oscars släkt i generationer, och det var genom familjen vi fick frågan: “Skulle ni vara intresserade av att ta över den?”

Till en början var svaret ett ganska tveksamt nej. Vi var mitt uppe i vår “drömjakt” med ganska fasta idéer om vad vi ville ha. Men med tiden började vi se stugan för vad den faktiskt var. Och kanske ännu viktigare – vad den kunde bli. Och det var som om något föll på plats. Vi reviderade våra krav, släppte taget om vissa föreställningar, och såg möjligheterna. 

Jag vill dela med mig av den här insikten till dig som kanske själv går och drömmer, planerar eller letar. Ibland är det enklaste alternativet det svåraste att se men det kan också vara det mest rätta. Allt behöver inte vara perfekt på pappret för att bli helt rätt i verkligheten.

Vi scrollar mer än någonsin och det är så lätt att fastna i scrollandet – på Pinterest, Instagram, Hemnet – och börja tro att det finns ett “rätt sätt” att bo, att inreda, att drömma. Man fyller mappar med perfekta hus i kalksten, mjuka jordtoner och felfria trädäck och plötsligt börjar vi döma ut verkliga objekt som faktiskt har massor av charm, bara för att de inte matchar ens inspirationsmapp.

För två år sedan skrev jag ner några mål för framtiden – ett av dem var ett lantställe. I dag kan jag stolt stryka det från listan. Vi har hittat vår plats. Inte den vi trodde vi letade efter, men den vi faktiskt behövde.

Så mitt råd till dig: våga känna efter. Våga revidera. Våga se möjligheter!

Tack för att du läste, Anna <3